AAU logo

Center for Anvendt filosofi

Hovedet på bloggen

Blogindlæg af studieadjunkt Patrik Kjærsdam Telléus, 18. marts 2014

SOS – sommar och semantik Det har kommit färger utanför mitt fönster. Den gråbruna massan viker för nyanser av grönt och blått, men framför allt för ljuset. Ljuset som låter trädgården framstå i HD-kvalitet. Konstraster, detaljer, skalor, allt står klarare och distinktare fram. Världen strålar, och jag kan inte låta bli att stråla i kapp med den. Om vi vill förstå konsten, tanken, människan, som genom historiens nyck och övergrepp, tvingats rotfästas i denna avskilda och obetydliga mylla, måste vi först förstå ljuset...

Klockan är efter tolv, och jag är på väg. Målet är en föreläsning i semantik. Jag ser fram emot föreläsningen, fängslad som jag är i termin två av mina teoretisk filosofiska studier. Semantik, logiken om meningen, ett tankeexperiment och ett tankeprojekt som öppnar en ny värld och tillfredställer en gammal. Men vägen från min studentbostad går genom Vasa parken, och det är vår i luften. Stadens aveny, spårvagnens fönster och caféernas trottarservering sjönger alla samma lov. Men tydligast hörs sången i parkerna. Världen skrålar, och jag kan inte låta bli att skråla i kapp med den. Jag klarar mig fram till Bältesspänarparken, men så går det inte längre. Det blir ingen föreläsning denna eftermiddag. Istället skriver jag en – för länge sedan - glömd och bortkommen novell, vars enda kvalitet var att den blev skriven, att den blev författad.

Ljuset kan tänkas på mer än ett sätt, men låt mig här blott komma med ett förslag, en föreställning, en illumination. Ljus är tid – i semantiskt perspektiv (men kanske också i fysiskt?). Om ljus också är tid i fenomenologisk betydning vågar jag inte tala om (om än det möjligen är det jag gör), men som begrepp visar sig ljus och tid som en verksam i scenesättelse av samma tilstånd, hänsigt, motivation, problematik etc.. Vägen mellan ljus och tid kan kanske skrivas via begrepp som längtan, årstid, upplysning, förändring och varför inte ”Och solen har sin gång”.

Som begreppen antyder ledsagas tankeexperimentet likaledes av ett epistemologiskt islätt. Där är treeningheten jag söker: ljus – tid – kunskap. När filosoffer – från Platon till Wittgenstein – talar om filosofi och att filosofera, står ljus metaforiken och tids realismen sida om sida. Men i sann sokratisk anda är kanske det främsta argumentet det motsatta. När mörket faller, står tiden stilla och den intellektuella apatin breder sig. När tiden begränsas, kan vi tända och släcka ljuset, och kontrollera kunskaperna. Bergson var en av de första som lärde mig vikten av att gripa tiden och ljusets betydning för kunskapen (i positiv, såväl som negativ betydelse). Cinematiken / filmen var råstoffet jag själv grep efter; Camus och Kallifatides möjligen formerna.

Om vi skall lära oss något, om vi vill förstå, skall vi mästra tiden. Vi skall ge och ta tid. Förmågan att mästra tiden (som givetvis i sig själv är ouppnårlig) hänger ihop med att kunna gripas av ljuset, som längtan, som behag och obehag. [Citat Wittgenstein: ”detta är mycket illa skrevet, och mycket illa tänkt”.] Jag prövar igen:

I Metafysikens lilla bok skriver Aristoteles att kunskap, är kunskap om orsak och verkan. Tanken når en explicit kulmen under 1600-talet, där den materiella kausalitet och det deduktiva tänkandet uppträder i flera versioner av samhörighet och samstämdhet. Här är det tydligt att kausaliteten, såväl som deduktionen har både en rumslig och en tidslig sida, varav den rumsliga förfinas i analysen, emedan den tidsliga glider undan alternativt reduceras till en rumslig variant (som den ju redan gjorts i t.ex. Zenons paradoxer).

Efter 1600-tallet utvecklas tanken om orsak och verkan i olika former och riktningar, med en primärt fysisk tanke om rörelse och en primärt humanistisk om historia. Centralt står ett begrepp om påverkan, som dock mest er en aktivering av orsaks begreppet semantik, så det passar med tidens ändrade syn på kunskap, från en passiv till en aktiv utformning. Kanske kan man säga att kausalitetens svårfångade tidselement går från en rumslig analys till en aktiv handling, men det är för grovt sagt.

Ljuset har hos Platon en dubbel epistemologisk roll. Dels är ljuset idéerna, och dels är det ljuset som gör det möjligt för oss att se idéerna (och fenomenen når vi s.a.s. använder oss av fel ljus/ljuskälla). Denna dubbla natur möjliggör en parallell liknelse med Wittgensteins uppfattning vedrörande begrepp (särskilt som den formar sig i andra delen av "Filosofiska undersökningar"), där begreppet dels är det med vilket vi epistemologiskt begår oss, samt det som i epistemologisk betydelse intresserar oss, ställer in oss. En annan möjlighet är att gå via färger. Längs en sådan bana är Humes fotnot om att färgnyanser inte platsar i hans ’värld’ av simpla och sammansatta idéer en väsentlig bricka på vägen. Överordnat sett kan man kanske också följa ljusets roll för kunskap via utvecklingen inom estetik och teknik, vilket nog också vill peka på en ’från passiv till aktiv’ föreställning.

Om än tankeprojektet måste utvecklas, torde det finnas visst belägg för att påstå ett samband mellan kunskap och tid å den ena sidan och kunskap och ljus å den andra. När dess samband visar sig för oss, är det möjligen närliggande att skåda tiden och ljuset under ett – i alla fall i semantisk betydelse. Och kanske kan vi således finna en form för att börja tala om vad ljuset betyder för oss. Och kanske, kanske kan vi börja förstå vem vi är.

Jag googlar och klickar mig fram till Joe Browns inlägg i Time Magazin från 1955: "Sin and Sweden." Brown hade gått på bio, och sett Ulla Jakobsson dansa en sommar och Lars Ekborg spendera en sommar med Monika. Myten om den svenska synden föddes, den författades. Men Joe Brown förstod aldrig ljuset. Att det var sommar. En sommar, som nu åter knackar på mitt fönster… och jag längtar hem.

- Patrick Kjærsdam Telléus